Kidsen har en mycket viktig diskussion kring en legogubbes karaktär och förmågor. Mr bejbi står och plockar ur diskmaskinen, jag fixar med maten. Kidsens diskuterande fortsätter och Samuel börjar bråka med med Loke.
Loke: Pappa! Säg åt han dåååååå!
Jag ropar: Loke! Pappa kommer aldrig att såga åt en han. Däremot kan du pröva med att be pappa säga åt en honom.
Loke: Ååååå. Pappa! Säg åt honom. NU!
Mr bejbi säger hurtigt: Så där ja. När du använder rätt grammatisk form kommer pappa och tar bort bråkungen.
Loke: Ååååå....
Mr bejbi: Det är som om du skulle vara på väg att ramla nerför en klippkant och ropa "hjälp jag". Det heter ju faktiskt "hjälp mig".
Ibland älskar jag min familj lite extra mycket. Särskilt mycket älskar jag Mr bejbi när han helt utan att blinka, samtidigt som han håller undan en uppretad Samuel, ingående förklarar för Loke varför det heter "åt honom" och inte "åt han". Jag älskar Mr bejbi ännu lite extra mycket när han ibland blir tokig över att Loke är en sådan ordmärkare.
måndag 1 februari 2010
söndag 31 januari 2010
Barn, barn,barn....
Eftersom jag lever med en man som är betydligt äldre än jag, så har jag lika många vänner över 40 som jag har vänner som är kring 30. Det är så häftigt att få uppleva kontrasterna i föräldraskapet. En av våra närmaste vänner har en son som är lika gammal som jag och hennes yngsta dotter är 5 år. Förra veckan fick min alldeles speciellt betydelsefulla vän Anna sitt första barn, en dotter. Oavsett vilken ålder ens barn är i så medför en föräldraroll att man har funderingar kring sitt barns utveckling. Får bäbisen i sig tillräckligt med mat? Hur länge får bäbisen sitta? När ska barnet få cykla själv till en kompis? O.s.v till det kommer till vuxenbarnet och funderingar kring ex. om ens barn stadgat sig med rätt person, valt rätt yrke o.s.v. Föräldraskapet är verkligen någonting definitivt och bestående. Vilka magiska band vi föräldrar kan knyta till våra barn.
Jag hoppas att vi inte är klara med småbarnstiden, utan att vi om 5-6 år känner att livet skulle bli perfekt med en liten sladdis. Om 5 år är jag 33, vilket är så många år som mina föräldrar var när jag föddes. Men, nu är det inte säkert att Mr bejbi är så himla sugen på att bli småbarnsförälder igen då. Det är det stora kruxet med att ha en markant åldersskillnad i förhållandet. Det är bara när jag tänker på födsel och död som jag tycker att åldersskillnaden ställer till det. Mr bejbi kommer förmodligen att dö, eller åtminstone bli gamlig, tidigare än jag, och det känns inte så hey baberiba. I vår vardag tänker jag aldrig på åldersskillnaden mellan oss. Eller, ibland gör jag det. Det blir lite creepy ibland, som till exempel när Mr bejbi berättar lyriskt om händelser under sin pluggtid i USA och jag inser att medan han hånglade loss i bilar och dansade loss på Bruce Springsteen-konsert, så hade jag knappt ens blivit medveten om min egen existens.
Helgen är jobbhelg. Jag älskar att jobba helg på IKEA. Dagarna bara försvinner och jag får göra superroliga små projekt hela tiden.
Jag hoppas att vi inte är klara med småbarnstiden, utan att vi om 5-6 år känner att livet skulle bli perfekt med en liten sladdis. Om 5 år är jag 33, vilket är så många år som mina föräldrar var när jag föddes. Men, nu är det inte säkert att Mr bejbi är så himla sugen på att bli småbarnsförälder igen då. Det är det stora kruxet med att ha en markant åldersskillnad i förhållandet. Det är bara när jag tänker på födsel och död som jag tycker att åldersskillnaden ställer till det. Mr bejbi kommer förmodligen att dö, eller åtminstone bli gamlig, tidigare än jag, och det känns inte så hey baberiba. I vår vardag tänker jag aldrig på åldersskillnaden mellan oss. Eller, ibland gör jag det. Det blir lite creepy ibland, som till exempel när Mr bejbi berättar lyriskt om händelser under sin pluggtid i USA och jag inser att medan han hånglade loss i bilar och dansade loss på Bruce Springsteen-konsert, så hade jag knappt ens blivit medveten om min egen existens.
Helgen är jobbhelg. Jag älskar att jobba helg på IKEA. Dagarna bara försvinner och jag får göra superroliga små projekt hela tiden.
lördag 23 januari 2010
Spencer Reid är mitt livs kärlek!
Jag är fullständigt dränerad på peppig energi. Vi har nämligen varit med kidsen på bio i Västerås. Loke fick, av Mr bejbis föräldrar, i födelsedagspresent ett bio-presentkort som täckte biobiljetter, popcorn och läsk för hela familjen. Jag tycker om när kidsen får sådana presenter för det kostar apmycket att gå på bio en hel familj. Jag skulle nog inte känna att det kostar apmycket med bio om inte 99% av alla barnfilmer är tecknade skränfilmer som jag verkligen inte tycker det är värt att betala för att se. Så, efter 90 minuters skrän, swosch och gap känner jag mig som om jag varit på en dötråkig fest och ansträngt mig för att vara social. Tror inte filmskapare att barn tycker om lugna filmer med vackra miljöer? Mr bejbi älskade filmen, och barnen också. Jag begriper ingenting.
Jag är totalt isolerad om kvällarna för jag runkar till Spencer Reid i Criminal Minds. Jepp, snart har jag kollat igenom de första två säsongerna, och jag är så kär, så kär.
Mina favoriter är vid 2:22 och framförallt 6:26. Jag älskar hans humor, och hans fina miner! Jag skrattar ihjäl mig åt hans skämt. Det är lovely!
Jag är totalt isolerad om kvällarna för jag runkar till Spencer Reid i Criminal Minds. Jepp, snart har jag kollat igenom de första två säsongerna, och jag är så kär, så kär.
Mina favoriter är vid 2:22 och framförallt 6:26. Jag älskar hans humor, och hans fina miner! Jag skrattar ihjäl mig åt hans skämt. Det är lovely!
lördag 16 januari 2010
Minnen!
När jag får dödsångest blir jag hyperstressad över vad som händer med Loke om jag skulle dö. Mr bejbi är ju inte hans biologiska pappa, och bonusföräldrar har noll rättigheter till umgänge med sina bonusbarn. Det spelar tyvärr ingen roll att Mr bejbi hela, nästan, Lokes liv funnits där som den självklara pappan och varit den som tagit föräldraansvar över Loke, och delat alla speciella stunder med honom. Livet är så skört. Vem vet när det är min tur att blir förd över Styx av Karon. När det sker så räknas inte Mr bejbis faderskap längre. Hans kärlek till sitt barn, och Lokes kärlek till sin pappa kan inte framkalla några rättigheter för någon av dem.
Vår vän Stefan Holm beskrev det så vackert när vi, jag, Mr bejbi, Loke och Stefan, en sommardag i juli 2005 låg på stranden vid siljan och talade om livet, och politik. Samuel växte i min mage, Loke var 3½ år då.
Stefan till Mr bejbi: Jag minns det ögonblick då jag förstod att Loke för alltid förändrat ditt liv. Det var i vintras, en kall och blåsig dag. Jag mötte dig, M, då du var på väg till dagis för att lämna Loke. Det var tidigt. Alldeles för tidigt för någon som i alltför många år bara har behövt tänka på sig själv om mornarna, och om kvällarna. Loke satt i barnvagnen väl påbylsad, och trots att han hade så mycket kläder att han troligtvis svettades försökte du skydda honom från den bitande vinden. Du hade öppnat din jacka, och gick på sidan om vagnen för att kunna hålla din jacka över honom som ett vindskydd. Jag såg att din kropp frös, men det kände du inte för du var så uppfylld av beskyddarinstinkt och kärlek till barnet i vagnen, att du själv inte längre stod i det främsta rummet. Det, M, är den livslånga kärleken till ett barn.
Jag minns att Mr bejbi sade att han inte minns händelsen, och att Stefan då svarade att det tydligare visar när den sanna kärleken kommit till tals i en människa, att man då inte längre minns sina uppoffringar för att de inte är uppoffringar, utan självklara val. Jag minns att det var i den stunden jag insåg att bäbisen i min mage inte skulle bli Mr bejbis första barn, utan hans andra barn. Jag tänker fortfarande att om någon vet vad kärlek till ett barn är så är det Stefan, som då 2005 fortfarande levde med den ständigt närvarande sorgen efter sin yngsta dotter Amandas självmord. Innan Stefan själv gick bort för 2½ år sedan tog hans äldsta dotter Hilda-Karin sitt liv. Jag kom att tänka på allt detta när jag i kväll letade efter en bok i bokyllan och fastnade med blicken på Stefans böcker. Jag kunde inte låta bli att bläddra i Stefans bok, om Amandas självmord, Den onödigaste döden, och konsten att älska. Det är en bok full av smärta men framförallt full av kärlek.
De första utomstående som träffade Samuel när han var nyfödd var Stefan och Hilda-Karin. Samuel var tre dagar gammal, vi hade samma dag kommit hem från BB. Det var en fredag. Jag kände att jag ville ha frisk luft, så jag promenerade till biblioteket för att lämna tillbaka några böcker. Jag tröttnade aldrig på att promenera runt i Leksand. Hilda-Karin tog upp Samuel ur vagnen så fort de såg oss, och hon vägrade låta sin pappa ta över. Hon sade att det var hennes stund. Det är på riktigt helt overkligt att två livfulla strålande individer inte längre, rent fysiskt, finns. Det är nästan som om händelsen aldrig ägt rum, som om de aldrig funnits. Det är overkligt obehagligt att någon som strålar så som Hilda-Karin gjorde kan vara helt trasig inuti. Dagen därpå plingade det på vår dörr tidigt på morgonen. Det var Stefan som kom för att välkomna Samuel, som då bara hette bäbisen, till världen. Samuel fick ett alldeles eget exemplar av Stefans diktsamling. I den har Stefan skrivit
Tänk om Samuel inte gör det. Tänk om han inte fortsätter att finnas. Vad är jag då?
Vår vän Stefan Holm beskrev det så vackert när vi, jag, Mr bejbi, Loke och Stefan, en sommardag i juli 2005 låg på stranden vid siljan och talade om livet, och politik. Samuel växte i min mage, Loke var 3½ år då.
Stefan till Mr bejbi: Jag minns det ögonblick då jag förstod att Loke för alltid förändrat ditt liv. Det var i vintras, en kall och blåsig dag. Jag mötte dig, M, då du var på väg till dagis för att lämna Loke. Det var tidigt. Alldeles för tidigt för någon som i alltför många år bara har behövt tänka på sig själv om mornarna, och om kvällarna. Loke satt i barnvagnen väl påbylsad, och trots att han hade så mycket kläder att han troligtvis svettades försökte du skydda honom från den bitande vinden. Du hade öppnat din jacka, och gick på sidan om vagnen för att kunna hålla din jacka över honom som ett vindskydd. Jag såg att din kropp frös, men det kände du inte för du var så uppfylld av beskyddarinstinkt och kärlek till barnet i vagnen, att du själv inte längre stod i det främsta rummet. Det, M, är den livslånga kärleken till ett barn.
Jag minns att Mr bejbi sade att han inte minns händelsen, och att Stefan då svarade att det tydligare visar när den sanna kärleken kommit till tals i en människa, att man då inte längre minns sina uppoffringar för att de inte är uppoffringar, utan självklara val. Jag minns att det var i den stunden jag insåg att bäbisen i min mage inte skulle bli Mr bejbis första barn, utan hans andra barn. Jag tänker fortfarande att om någon vet vad kärlek till ett barn är så är det Stefan, som då 2005 fortfarande levde med den ständigt närvarande sorgen efter sin yngsta dotter Amandas självmord. Innan Stefan själv gick bort för 2½ år sedan tog hans äldsta dotter Hilda-Karin sitt liv. Jag kom att tänka på allt detta när jag i kväll letade efter en bok i bokyllan och fastnade med blicken på Stefans böcker. Jag kunde inte låta bli att bläddra i Stefans bok, om Amandas självmord, Den onödigaste döden, och konsten att älska. Det är en bok full av smärta men framförallt full av kärlek.
De första utomstående som träffade Samuel när han var nyfödd var Stefan och Hilda-Karin. Samuel var tre dagar gammal, vi hade samma dag kommit hem från BB. Det var en fredag. Jag kände att jag ville ha frisk luft, så jag promenerade till biblioteket för att lämna tillbaka några böcker. Jag tröttnade aldrig på att promenera runt i Leksand. Hilda-Karin tog upp Samuel ur vagnen så fort de såg oss, och hon vägrade låta sin pappa ta över. Hon sade att det var hennes stund. Det är på riktigt helt overkligt att två livfulla strålande individer inte längre, rent fysiskt, finns. Det är nästan som om händelsen aldrig ägt rum, som om de aldrig funnits. Det är overkligt obehagligt att någon som strålar så som Hilda-Karin gjorde kan vara helt trasig inuti. Dagen därpå plingade det på vår dörr tidigt på morgonen. Det var Stefan som kom för att välkomna Samuel, som då bara hette bäbisen, till världen. Samuel fick ett alldeles eget exemplar av Stefans diktsamling. I den har Stefan skrivit
Till DIG, min nya vän, som är svar på så mycket längtan bara genom att finnas. Fortsätt med det: bara finns
Tänk om Samuel inte gör det. Tänk om han inte fortsätter att finnas. Vad är jag då?
fredag 15 januari 2010
Ibland kan man inte sysselsätta sig tillräckligt....
Hämta kids, städa hallen och vinka av kids. Det är min lilla to do-lista. Fierce!
Det är lovely att vara Mr bejbi-fri. Jag är snäll och säger till honom att han är saknad här hemma, men han bara skrattar åt mig och svarar att jag älskar när han är borta. Men jag ljög inte, faktiskt. han är saknad. Jag hatar att fylla diskmaskinen. I går var min premiärdiskning, i maskinen. Inse, inte en enda gång under våra 7 månader i huset har jag behövt vidröra smutsig disk. Hate it! En gång är en gång för mycket. Mr bejbi, disken väntar på dig.
Det är lovely att vara Mr bejbi-fri. Jag är snäll och säger till honom att han är saknad här hemma, men han bara skrattar åt mig och svarar att jag älskar när han är borta. Men jag ljög inte, faktiskt. han är saknad. Jag hatar att fylla diskmaskinen. I går var min premiärdiskning, i maskinen. Inse, inte en enda gång under våra 7 månader i huset har jag behövt vidröra smutsig disk. Hate it! En gång är en gång för mycket. Mr bejbi, disken väntar på dig.
tisdag 12 januari 2010
Ett litet förtydligande...
Någon kanske, på grund av inlägget nedan, fick för sig att jag hånar Jesus helighet, men det gör jag verkligen inte. Jag bara passade bara på att i förbifarten förtydliga, för de som inte är så biologi-bevandrande, att Jesus är tillpippad och född ur en mutta, men jag skrev f-ordet. Det där med att han är född ur en mutta är ju lite överdrivet att påpeka, då inte ens Mr bejbi ifrågasätter det. Men han vill helst inte tala om Jesus själva födelse. Det går väl kanske inte ihop att tänka mutta, vagina och fitta om en jungfru.
Mr bejbi: Har du någonsin funderat på din egen integritet när du skriver i din blogg?
Jag: Nääää!
Mr bejbi: Du borde tänka på det?
Jag: Varför det?
Mr bejbi blir tyst. Han ger mig moralblicken. Det är en blick som säger något i stil med att man är fullständigt rubbad. När Mr bejbi ger mig moralblicken så brukar jag ge honom loser-blicken, som säger något i stil med att jag förmodligen kommer att lyckas reta gallfeber på Mr bejbi med vulgära, enligt hans uppfattning, sanningar inom en timme.
Christ, you know I love you!
Mr bejbi: Har du någonsin funderat på din egen integritet när du skriver i din blogg?
Jag: Nääää!
Mr bejbi: Du borde tänka på det?
Jag: Varför det?
Mr bejbi blir tyst. Han ger mig moralblicken. Det är en blick som säger något i stil med att man är fullständigt rubbad. När Mr bejbi ger mig moralblicken så brukar jag ge honom loser-blicken, som säger något i stil med att jag förmodligen kommer att lyckas reta gallfeber på Mr bejbi med vulgära, enligt hans uppfattning, sanningar inom en timme.
Christ, you know I love you!
Kalender på väggen där....
Trots att jag ständig planerar varje vaken minut jag har, så är jag en extremt flexibel icke-planeringsmänniska. Hur hänger det ihop? 1. Mina planer ändras följsamt i takt med att förutsättningarna ändras. Planer har jag alltid, men det är mer ramplaner 2. Jag är ingen kalenderslav. Jag äger ingen kalender. Alla viktiga datum och tider stresskluddar jag ner i närmaste block på första bästa sida jag slår upp. Oftast kommer jag ihåg tiderna eller åtminstone att jag skrivit ner någonting om en tid. Ibland får jag bläddra i mina anteckningsblock, som är många då jag har ett för varje kursmoment i skolan, och läsa sida för sida. Vi äger inte heller någon väggkalender trots att vi har supermånga olika möten och tider som vi måste hålla reda på. Eller, det där är inte riktigt sant. Varje år får vi en väggkalender av min pappa som jag hänger upp i vårt arbetsrum, men som glöms bort redan första dagarna i januari eftersom någon råkat riva ner den, och någon annan råkat lägga den i en låda istället för att hänga upp den igen.
Mina föräldrar har totalt 6 kalendrar. jag skulle faktiskt vilja beskriva mina föräldrar som något av kalenderknarkare. Mamma har en väggkalender vid köksbänken som hennes arbetstider står i plus en kalender i fickformat, i vilken hon skriver ner både sina arbetstider och sina andra tider (typ 12 st/år, och då är frisörbesök var 6-e vecka inräknat). Dessutom har mamma sitt schema med datum, dag och arbetstid i ett skåp i köket. Pappa har en väggkalender vid sin säng, som han aldrig skriver något i, en väggkalender vid datorn som han inte heller någonsin skriver någonting i, en väggkalender vid köksbordet som han skriver sin dagliga vikt och dagens temperatur i, och till sist har han sin dagbok i vilken han skriver om dagens vikt, väder, vind, temperatur och vad han ätit. Dessutom har pappa bandyns matchkalender och andra specifika matchkalendrar utskrivna vid datorn.
Ser ni kontrasterna? Allt mot inget. Vi, jag och Mr bejbi måste börja bli lite mer kalenderperversa. Vi måste få upp våra ögon för kalendrars fantastiska potential. Då skulle vi inte missa att Mr bejbi visst skulle åka till London nästan hela den här veckan när jag har jobbhelg, och Samuel har tid för bvc-kontroll. Om vi åtminstone hade Mr bejbis och mitt schema utskrivet så kunde vi genast se vem som lämpligast kan hämta barnen den och den dagen. Vi skulle inte behöva fippla med datorn och hysterisöka våra scheman på nätet på morgonen, eller med andan i halsen kl 15.oo ringa den andre och berätta att man visst har föreläsning sent/utvecklinssamtal med en elev inbokat. Vi skulle bara varje morgon snabbt behöva blinka lite mot en väggkalender som vi redan skrivit ner allt sådant där i. Men, så har inte vi det.
I torsdags. I dag är det tisdag!
Mr bejbi: Du, visst vet du om att jag åker till London nästa vecka och blir borta nästan hela veckan?
Jag: Va, London? Visst vet jag inte ett dugg om London.
Mr bejbi: Men jag frågade ju dig i november om det gick bra, och du sade att det inte är några problem för det är din lediga helg och det är alltid lugnt i skolan i början av terminen.
Jag: Men november? Daaaaaa. Varför har du inte påmint mig? Jag kan väl inte komma ihåg det heller?
Mr bejbi: Jag har inte heller kommit ihåg det. Jag fick veta i dag att det är nästa vecka vi ska till London. Jag hade helt glömt bort det.
Sedan visade det sig att IKEA tyckte att varannanhelgsjobb är udda eller jämna veckor, och inte varannan helg rakt av. Så, när det blir nytt år blir det ett hopp. Jag jobbar inte varannan helg. jag jobbar jämna veckor. Ja, strålande. Mr bejbi åker till London, och jag jobbar. Loke har Uppsalapappa-helg men vem ska kunna ta hand om Killimoj? I sådana här situationer funkar det alltid att ringa till min syster, som tyvärr även hon hade jobbhelg. Jag säger bara en sak. Tack heliga samlagstillverkade, och fittfödda, Jesus för att vi har en systersambo som kan ta hand om Samuel hela helgen. Ni läste rätt. Samuel får vara hos M hela helgen. Jag kan jobba.
Förra året när Mr bejbi var i Italien med sina elever på studieresa, som han bokat in så den sammanföll med sin 40- års dag, vilken han hade glömt bort, köpte han två superfina stora 2010 väggkalendrar med konstbilder. En Caravaggio-kalender och en Raffaello-kalender. Mina två favoritkonstnärer förutom Dali. Jag blev superglad, men hade såklart glömt bort dem. London-böket påminde mig om att vi behöver kalendrar och då kom jag ihåg Mr bejbis presenter till mig. Tadaaa. Nu ligger båda kalendrarna framme på databordet, så nästa steg är att hänga upp dem.
I morgon åker Mr bejbi till London, som sagt. Han har garanterat inte tänkt på att det innebär att man behöver hitta passet, tvätta och packa. Jag åker till Uppsala tidigt som tusan i morgon bitti. Någon kommer att ha paniiiiiiiiiiiik, och det är inte jag. Tralalalalalaaaaa......
Mina föräldrar har totalt 6 kalendrar. jag skulle faktiskt vilja beskriva mina föräldrar som något av kalenderknarkare. Mamma har en väggkalender vid köksbänken som hennes arbetstider står i plus en kalender i fickformat, i vilken hon skriver ner både sina arbetstider och sina andra tider (typ 12 st/år, och då är frisörbesök var 6-e vecka inräknat). Dessutom har mamma sitt schema med datum, dag och arbetstid i ett skåp i köket. Pappa har en väggkalender vid sin säng, som han aldrig skriver något i, en väggkalender vid datorn som han inte heller någonsin skriver någonting i, en väggkalender vid köksbordet som han skriver sin dagliga vikt och dagens temperatur i, och till sist har han sin dagbok i vilken han skriver om dagens vikt, väder, vind, temperatur och vad han ätit. Dessutom har pappa bandyns matchkalender och andra specifika matchkalendrar utskrivna vid datorn.
Ser ni kontrasterna? Allt mot inget. Vi, jag och Mr bejbi måste börja bli lite mer kalenderperversa. Vi måste få upp våra ögon för kalendrars fantastiska potential. Då skulle vi inte missa att Mr bejbi visst skulle åka till London nästan hela den här veckan när jag har jobbhelg, och Samuel har tid för bvc-kontroll. Om vi åtminstone hade Mr bejbis och mitt schema utskrivet så kunde vi genast se vem som lämpligast kan hämta barnen den och den dagen. Vi skulle inte behöva fippla med datorn och hysterisöka våra scheman på nätet på morgonen, eller med andan i halsen kl 15.oo ringa den andre och berätta att man visst har föreläsning sent/utvecklinssamtal med en elev inbokat. Vi skulle bara varje morgon snabbt behöva blinka lite mot en väggkalender som vi redan skrivit ner allt sådant där i. Men, så har inte vi det.
I torsdags. I dag är det tisdag!
Mr bejbi: Du, visst vet du om att jag åker till London nästa vecka och blir borta nästan hela veckan?
Jag: Va, London? Visst vet jag inte ett dugg om London.
Mr bejbi: Men jag frågade ju dig i november om det gick bra, och du sade att det inte är några problem för det är din lediga helg och det är alltid lugnt i skolan i början av terminen.
Jag: Men november? Daaaaaa. Varför har du inte påmint mig? Jag kan väl inte komma ihåg det heller?
Mr bejbi: Jag har inte heller kommit ihåg det. Jag fick veta i dag att det är nästa vecka vi ska till London. Jag hade helt glömt bort det.
Sedan visade det sig att IKEA tyckte att varannanhelgsjobb är udda eller jämna veckor, och inte varannan helg rakt av. Så, när det blir nytt år blir det ett hopp. Jag jobbar inte varannan helg. jag jobbar jämna veckor. Ja, strålande. Mr bejbi åker till London, och jag jobbar. Loke har Uppsalapappa-helg men vem ska kunna ta hand om Killimoj? I sådana här situationer funkar det alltid att ringa till min syster, som tyvärr även hon hade jobbhelg. Jag säger bara en sak. Tack heliga samlagstillverkade, och fittfödda, Jesus för att vi har en systersambo som kan ta hand om Samuel hela helgen. Ni läste rätt. Samuel får vara hos M hela helgen. Jag kan jobba.
Förra året när Mr bejbi var i Italien med sina elever på studieresa, som han bokat in så den sammanföll med sin 40- års dag, vilken han hade glömt bort, köpte han två superfina stora 2010 väggkalendrar med konstbilder. En Caravaggio-kalender och en Raffaello-kalender. Mina två favoritkonstnärer förutom Dali. Jag blev superglad, men hade såklart glömt bort dem. London-böket påminde mig om att vi behöver kalendrar och då kom jag ihåg Mr bejbis presenter till mig. Tadaaa. Nu ligger båda kalendrarna framme på databordet, så nästa steg är att hänga upp dem.
I morgon åker Mr bejbi till London, som sagt. Han har garanterat inte tänkt på att det innebär att man behöver hitta passet, tvätta och packa. Jag åker till Uppsala tidigt som tusan i morgon bitti. Någon kommer att ha paniiiiiiiiiiiik, och det är inte jag. Tralalalalalaaaaa......
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
